Marita Damkrögers nya serie storskaliga akvareller bär på en tydlig konsekvens och koncentration i uttrycket. Till skillnad från tidigare verk, där olika formella grepp kunde mötas i ett och samma bildrum, präglas dessa målningar av en metodisk uppbyggnad: hundratals transparenta färgskikt läggs ovanpå varandra i lager efter lager. I stället för att låta färgerna flyta samman, som i traditionell akvarellteknik, håller Damkröger dem separerade – förseglade i sina respektive skikt. Resultatet är en visuell djupverkan som påminner om digitala bildprogram, där lager kan staplas och deras transparens styras exakt.
Ändå är det inget tekniskt experiment hon visar upp, utan en fortsättning på hennes långvariga utforskande av färg, linje, yta och rymd. I de nya målningarna framträder detta tydligare än någonsin: bilderna öppnar sig som överlappande skärmfönster och drar betraktaren in i ett rumsligt djup där varje färgfält, trots upprepning och rytm, bär en egen identitet. Det är målningar som rör sig i gränslandet mellan det meditativa och det exakta, där varje penseldrag måste sättas med fullständig koncentration – utan möjlighet till korrigering. Tekniken är kompromisslös, men där den lyckas uppstår ett färguniversum med poetisk kraft.
Damkrögers arbete vilar samtidigt på en stadig grund inom konstruktiv och konkret konst, med tydliga kopplingar till minimalismens visuella språk. Men hennes uttryck är varmare, mer kroppsligt. Hon arbetar enbart med de tre grundfärgerna – gult, rött och blått – som hon, med bred pensel och tålmodig rytm, applicerar i tunna, genomskinliga lager. Lager efter lager, ibland tjugo eller trettio i följd, som får torka innan nästa svep får ta vid. Varje lager bär på risken att bryta helheten, men när allt faller på plats öppnar sig målningen i sitt eget lyriska språk.
Här uppstår ett färgrum där kanterna ibland formar små pölar, där skimrande aureoler blommar fram och där bildens mitt förtätas till ett inre djup – ibland karamellfärgat, ibland mossgrönt, ibland aubergine. Det är okänd, men lockande terräng. Byggd av grundfärger, vatten, papper – och inget mer. Ändå växer ur detta enkla ett rikt poetiskt uttryck, där varje lager blir till en rad i en stillsam dikt. Vers efter vers, blad efter blad.
